Jag hade ju egentligen tröttnat på Ark. Typ. Tyckte inte alls att deras turné 2010 var bra. Grät hela vägen hem från Sofiero för att de varit så jävla dåliga (förmodligen för att jag hade 40 graders feber, var svimfärdig och hade jobbat varenda dag hela veckan trots att jag varit sådär jättejättesjuk) och lovade mig själv att aldrig mer se dem igen. Åkte iväg till London och kom hem och insåg att min sista konsert med dem kan inte vara så dålig. Så 18 augusti såg jag dem på Liseberg. Betydligt bättre.

Och så blev det då dags för deras avskedsturné och jag tänkte att "jag får väl se dem en gång i vår iallafall". Men en gång blev fyra. Har aldrig gråtit så mycket under någon annan konsert som under dessa. Jag har känt mig som 14 igen. När Ark var de enda i hela världen som förstod en. Fick en att orka livet.

Här kommer en kort sammanfattning av de fyra konserterna jag var på:

KB, 19 mars
Första Ark-konserten detta året. Allt började väldigt bra med Hey Modern Days och Clamour och Angelheads och Breaking Up With God, men efter halva konserten (Ungefär kanske? Har väldigt dåligt tidsperspektiv under konserter..) spydde en tjej över halva golvet och sin väska och i en mugg och Aino blev överlyft och jag började bara må illa av hela grejen. Ola var sjuk och höll ett väldigt osammanhängande tal innan It takes a fool och jag bröjade gråta jättemycket. Fick en liten kris när jag insåg att allt jag någonsin trott på skulle ta slut.

KB, 20 mars
Dagen därpå var det bara på det igen. Deras extrakonsert på KB. Hundra gånger bättre än kvällen innan. Ingen spydde, ingen blev överlyft, låtlistan var snäppet bättre. Ark var snäppet bättre. Ola var inte lika sjuk och talet innan It takes a fool var betydligt bättre. Grät och grät och ville inte alls att den konserten någonsin skulle ta slut. Skrek sönder min röst.

The Tivoli, 2 april
Stod på tredje raden till höger, men så fort konserten började flyttade jag mig så att jag hamnade på andra raden precis i mitten. Det var tafsavstånd och jag tog Ola i handen och Jepson på rumpan och spelade på Jepsons och Martins gitarrer. De spelade äntligen No End - som jag längtat. Grät, givetvis. Den bästa konserten den här klubbturnén. Den bästa sen 2008 också faktiskt.

Amager Bio, 19 april
Himla bra setlist, himla bra Ark. De körde Radical och lite Topsy Kaiser. Och No End igen. Jag grät och Ola sa att vi inte skulle vara ledsna för efter The Ark börjar ett nytt liv fyllt av glädje och då grät jag bara ännu mer. Alla var sådär himla jättefina och jag kan inte fatta att jag fortfarande, efter alla dessa år, bli knäsvag när Ola kollar mig djupt i ögonen. När han ser på en sådär som bara han kan.

Och så var det med alla The Ark-konserterna jag var på under klubbturnén. Ikväll ska jag sätta mig ner och kolla igenom sommarturnén och bestämma vilka jag ska gå på. Och leta flygbiljetter till 16 september. Bra.