Jag kom på att jag ju har glömt berätta om när jag, Elin och Cajsa var och såg Dvärgen.

Jag hade sett att Dvärgen skulle spelas på Malmö Stadsteater den 5-7 oktober. Så vi köpte biljetter. Det stod att det var "mycket fritt efter Pär Lagerkvists roman", men det lät ändå trevligt.

"Mycket fritt efter Pär Lagerkvists roman", my ass. Man måste komma på ett helt nytt ord för att beskriva vad detta var.
Hela föreställningen spelades i, vad jag tror egentligen var, kostymförådet och där hade de byggt upp en liten ställning. Det var bara en av skådespelarna som pratade svenska. Tre pratade danska, en norska och en blandade svenska, norska, danska och finska. De var alltså sex skådespelare och alla spelade Dvärgen. Alla spelade Dvärgen, alla spelade motståndare, alla spelade krigare. Jag vet inte, alla spelade alla.

Den första kvarten ungefär sprang de runt och slog på varandra med tulpaner och misshandlade varandra. Och ungefär så konstig var hela. Helt plötsligt hade två tagit av sig sina kläder (varför?), de skrek helt okontrollerat, slog ännu mer på varandra och till sist började de även spy. Spy över hela scenen och över folk på första raden. Sen halkade de runt och dog i sina egna spyor. Elin kunde inte ens kolla, jag vara så förfärad att jag inte kunde vända bort huvudet. Men det tog äntligen slut, faktiskt.

Eftersom det inte fanns några draperier fick skådespelarna bara stå kvar och vänta tills publiken fattade att man kunde sluta klappa. Det tog rätt lång tid för mannen framför Cajsa hade blivit helt frälst och vägrade sluta klappa. Han varvade faktiskt mellan att klappa handflatorna röda och sträcka upp händerna i luften. Om han hade utropat "Prisa Gud!" hade jag inte blivit förvånad. Faktiskt.

Efteråt var vi i chock. Cajsa försvann iväg väldigt snabbt, men jag och Elin satt och diskuterade hela föreställningen hela vägen hem och vi var överens om att det var den sjukaste teatern vi någonsin sett och inte gå fler gånger på föreställningar som är "mycket fritt tolkat".