Ett år
Idag är det ett år sen min mormor dog. Konstigt egentligen, hur snabbt tiden går..
Jag tänker inte på det speciellt mycket och jag gråter nästan aldrig över det.
Det är kanske som dom säger; man kommer ihåg de bra sakerna och glömmer dom dåliga. Well, det finns fortfarande jobbiga saker som inte är glömda. Mormor på sjukhus med syrgas, mormor som hostar blod, mormor som ringer och har glömt vem morfar är.
Jag saknar våra telefonsamtal när hon skrattade så att hon inte fick luft, jag saknar att sova över hos henne, jag saknar när hon i smyg gav mig mer pengar eftersom jag var "lite mer mormors".
Jag kommer ihåg den dagen, för exakt ett år sen, så jävla väl. Hur jag och Jasmin kom hit. Vi skulle ta fler hål i örat. Jag såg att båda bilarna var hemma och jag tyckte det var konstigt. När vi sen kom in och min mamma var där visste jag redan vad som hänt. Hon hann inte ens säga något innan jag sa "mormor?" och hon nickade.
Jag kommer också ihåg att jag inte började gråta direkt (som Filippa, helt okontrollerat). Jag väntade tills Jasmin gått och sen grät jag ner i kudden, bakom låst dörr.
Begravningen var fin. Min första och enda begravning (än så länge).
Det var en mening som etsade sig fast.
"Elsie sa att barnbarn är livets efterrätt och alla vet ju att efterrätt är det bästa och det som alla väntar på!".
Jag hör den fortfarande, lika tydligt och klart.
Men livet går vidare.
Kommentarer
Bianca
Idag är det ett år sen min mormor dog. Konstigt egentligen, hur snabbt tiden går..
Jag tänker inte på det speciellt mycket och jag gråter nästan aldrig över det.
Det är kanske som dom säger; man kommer ihåg de bra sakerna och glömmer dom dåliga. Well, det finns fortfarande jobbiga saker som inte är glömda. Mormor på sjukhus med syrgas, mormor som hostar blod, mormor som ringer och har glömt vem morfar är.
Jag saknar våra telefonsamtal när hon skrattade så att hon inte fick luft, jag saknar att sova över hos henne, jag saknar när hon i smyg gav mig mer pengar eftersom jag var "lite mer mormors".
Jag kommer ihåg den dagen, för exakt ett år sen, så jävla väl. Hur jag och Jasmin kom hit. Vi skulle ta fler hål i örat. Jag såg att båda bilarna var hemma och jag tyckte det var konstigt. När vi sen kom in och min mamma var där visste jag redan vad som hänt. Hon hann inte ens säga något innan jag sa "mormor?" och hon nickade.
Jag kommer också ihåg att jag inte började gråta direkt (som Filippa, helt okontrollerat). Jag väntade tills Jasmin gått och sen grät jag ner i kudden, bakom låst dörr.
Begravningen var fin. Min första och enda begravning (än så länge).
Det var en mening som etsade sig fast.
"Elsie sa att barnbarn är livets efterrätt och alla vet ju att efterrätt är det bästa och det som alla väntar på!".
Jag hör den fortfarande, lika tydligt och klart.
Men livet går vidare.
Gud vad fint du skriver! Vad ska jag säga..? Jag beklagar.. Puss
Gud vad fint du skriver! Vad ska jag säga..? Jag beklagar.. Puss
Det är snart ett år sen min mormor gick bort och jag var också den av alla barnbarn som "var lite mer mormors" tiden går fort och man hinner inte med, man minns de bra sakerna... det skulle göra för ont att minnas sjukdommen, det jag minns starkast från begravningen var solen, det var helt vindstilla ute och det var den sissta riktit sköna sensommardagen. Det var riktigt promenadväder ute, min mormor älskade promenader, I often think of her walking to heaven all smiling in the sunshine. Ja saknar henne
